Sov gott, lilla Engla

Engla. Det räcker med fem bokstäver för att alla ska minnas den tragiska händelsen med den lilla flickan på den röda cykeln. Hennes försvinnande engagerade och berörde många och fick hela Sverige att stanna upp.
Första gången jag såg hennes bild i tidningen drog jag efter andan. Det långa håret, glasögonen och den lite allvarliga minen. Hon och min 10-åriga lillasyster kunde ha varit tvillingar. Jag började maniskt lusläsa allting jag kom över om fallet Engla. Varje morgon slog jag på datorn i hopp om att mötas av feta rubriker om att hon hade hittats välbehållen…

Igår täcktes hennes lilla, vita kista av rosa och vita blommor där den stod längst fram i Stjärnsunds kyrka. Och jag, som inte ens har träffat Engla, satt på första parkett hemma i soffan som en inkräktare på något som vanligtvis brukar vara privat och enbart för de anhöriga. Många var kritiska till SVT:s beslut att direktsända begravningen. Jag var en av dem. Jag menar, det sker så många brott i Sverige varje år där barn mister livet alldeles för tidigt, men inte basuneras föräldrarnas sorg och lidande ut i riks-tv för allmän beskådan.

Trots det kunde jag ändå inte låta bli att titta på det historiska ögonblicket. Och det var som att hela min värld rasade samman. Allting blev med gång så verkligt. Engla var inte längre bara ännu en nyhet som man hade läst om i tidningarna. Det var på riktigt. Det blev total kortslutning i det känslomässiga filtret som ger en viss distans till det som man matas med i media. Den lilla tjejen, som drömde om att bli artist, rörde vid mitt hjärta.

Jag storgrät, hulkade framför tvn och torkade ögonen frenetiskt tills de var alldeles röda och svullna. Men tårarna ville aldrig sina. Jag grät och grät. För Engla. För hennes föräldrar. För alla som har förlorat ett barn. Tillsammans med alla som, precis som jag, tänker: Det kunde ha varit min syster, min dotter, mitt barnbarn. Tillsammans med alla som inte var direkt drabbade, men som ändå genom medierna hade blivit berörda på ett personligt plan.
Tillsammans sörjde vi och sa hej då till den lilla flickan med den röda cykeln. Och tackade SVT och Englas anhöriga för att vi, som har engagerat oss djupt och tänkt mycket på henne, fick möjlighet att följa henne från början till slutet.

Jenny Narvesjö